Väntans tider

 

Det var en mörk november dag och vi hade bestämt oss för att göra ett graviditetstest. Sambon kissade i en mugg och stoppade ner stickan enligt bruksanvisningen. Vi lämnade stickan på toalett stolen och gick därifrån. Tankarna kretsade runt mitt huvud likt gamarna runt ett kadaver, tänk om vi plussar? Tänk om det verkligen är så att vi ska ha barn. Kommer jag att klara det?

Efter en stunds pratande om vår längtan efter barn bestämmer vi oss för att besöka toalett för att se resultatet. Stegen känns tunga, känns nästan som att försöka gå i vatten. Vi når toaletten. Där ligger den, stickan. Jag tror inte att det är sant, vi ska bli föräldrar. Stickan som vi inhandlat i stort parti visar två streck, alltså positivt. Vi tror inte att det är sant, vi ler emot varandra och skrattar. Vi får gå tillbaka flera gånger för att verkligen konstatera att vi ska bli föräldrar. Lyckan har vänt, äntligen något positivt som händer i våra liv. 

Det var för ca 4 månader sedan och nu väntar vi vårat första barn. I graviditets längd så har vi gått ca 5 månader och 2 veckor när jag skriver detta. Vår längtan efter barn växer bara mer och mer för varje dag som går, jag kan verkligen inte fatta att jag ska bli farsa. Hur mycket man än tänker på det så är det fortfarande overkligt. Vi går nu i väntans tider, funderar på namn, kollar på babysaker och pratar om uppfostring. Detta ska verkligen bli roligt. 

Till en början var jag rädd, tänkte tankar kring om man verkligen var redo att ta hand om ett barn och allt som hör till det. Men ju mer tiden går inser jag att tiden är rätt, det är dags nu. Jag ska bli pappa. 24 juni 2009 då står jag där, förhoppningsvis, med vårt barn i famnen. Jag ler. Jag är lycklig. Jag har blivit pappa. Vi är en familj. 

 

Med tunga steg vandrar jag på väntans stigar, jag är förväntansfull, spänd och lycklig. Det är inte långt kvar nu, det är snart dags. Jag ska bli farsa som ni vet. Farsa för första gången.

Vi har nu nått gravidmånad 7 och magen växer mer och mer för varje dag. Den lilla krabaten där inne ligger och sparkar för kund och fosterland. Det blir nog en fotbollsspelare. Vi har börjat handla sådant som behövs för den första tiden. Vagnen står redo, sängen är beställd och skötbordet ska snart beställas. Ett par bodys, mössor och strumpor är inhandlade så att bebis är varm när den kommer.

Förlossningen närmar sig, vi är ganska spända på vad som kommer att ske. Vi diskuterar mycket kring smärtlindring och hur vi tror att det kommer att gå. Förlossningen är den jobbigaste biten för många. Speciellt för blivande pappor, vi vet inte riktigt vad det är vi ska göra. Vår sambo/fru/flickvän ligger där i smärtor och vi kan inget göra. Jag har gått omkring länge och funderat på vad jag kan bidra med vid förlossningen och det ända jag kommer fram till är att jag ska finnas där som stöd, hålla min sambos hand om hon vill eller hämta ett glas vatten, puffa upp hennes kudde eller skrika på barnmorskan. Det finns inte så mycket för oss män att göra än att bara finnas där för våra nära och kära.

Som sagt, inte långt kvar nu. 97 dagar kvar för att vara exakt. 24 juni smäller det, då ska jag bli farsa för första gången.